Bärtider

Röda vinbär

Den senaste tiden har det varit fullt upp med bärplockning. När jag övertog huset där jag bor, fanns det en lång häck av gamla röda vinbärsbuskar, som jag inte alls brydde mig om. Buskarna var höga, glesa och spretiga och jag låt dem stå kvar bara för att jag hade andra saker att tänka på. Bären rörde jag inte, fåglarna tog alltsammans. Men för några år sedan började jag klippa bort gamla grenar och lade på lite hästgödsel som jag fick av en av mina snälla grannar, och redan året efter hade jag en enorm mängd bär på buskarna, kanske också på grund av bra väder för bären det året. Det var synd att bara låta dem falla av, så jag började plocka in lite bär till frukosten. Det har jag fortsatt med. Numera plockar jag och lösfryser vinbären. Det är gott att ha till frukosten hela året. Röda vinbär har hyggligt med c-vitamin, men jag har ändå satt flera svarta vinbärsbuskar och det har gett en liten skörd i år. En del anser att man skall plocka röda vinbär med sin klase, men det gör inte jag. Då måste man ju plocka bären två gånger, en gång ute vid busken och en gång inne vid köksbänken. För att underlätta plockningen köpte jag en bärplockare i år, en sådan där som de har att plocka lingon med. Det fungerar riktigt bra just till röda vinbär.

Bärplockare

Topplista över innehållet av vitaminer i analyserade bär (Källa: Livsmedelsverket)

Vitamin C	Folat	Vitamin K	Summa karotenoider
1 Svarta vinbär	Jordgubbar	Svarta vinbär	Havtorn
2 Röda vinbär	Hallon	Aronia	Aronia
3 Havtorn	Lingon och sötkörsbär	Röda vinbär	Svarta vinbär

http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Vad-innehaller-maten/Vitaminer/Njut-av-sommarens-bar-hela-aret/

Jag vill frysa bären lösa, så att det går att ta fram en lagom stor portion åt gången. Efter att ha rensat och eventuellt sköljt bären (det är bättre att låta bli sköljningen. Om man sköljer måste man se till att de torkar lite också innan de fryses) lägger jag ett insektsnät av plast i botten av fryslådan, och viker upp sidorna så att inte bären rullar ut. Sedan in i frysen ett par timmar eller över natten tills de har blivit hårda. Tidigare använde jag gamla glassförpackningar och andra plastbehållare att förvara bären i, men jag har börjat stoppa ner i fryspåsar istället. Dels kan man packa tätare i frysen om man använder flexibla påsar, dels ser man direkt vad det är för bär i påsen och slipper skriva etiketter

Lösfrysning av röda vinbär. Insektsnät av plast i botten, uppvikt mot sidorna

Jag tar ut en lagom stor portion bär ur frysen innan jag går och lägger mig på kvällen och låter den stå framme på köksbänken med ett lock över natten, så att bären är tinade och har rumstemperatur till frukosten. Det är nästan som att äta nyplockade bär. Ibland kompletterar jag med att strö lite nyponmjöl över vinbären, det finns att köpa ganska billigt i hälsokostbutikerna.

Hösthallonen har börjat mogna lite nu, och de är jättegoda. Med hösthallon förlänger man den härliga hallonsäsongen och slipper i stort sett hallonmasken, eftersom de mognar lite för sent på året för detta kryp. Åtminstone än så länge, hallonmasken kommer nog att anpassa sig om hösthallon blir vanligare i våra trädgårdar. Min mormor lät hallonen ligga utströdda på köksbänken en stund efter plockningen. Då kröp maskarna ut av sig själva, så hon slapp ha dem i sylten.

Ett bär som är betydligt underskattat är krusbäret. Jag har en sort som ger röda, håriga och sötsyrliga bär som är helt gudomliga att äta direkt från busken medan man lukar ogräs eller spelar badminton i trädgården, men som framförallt ger en underbar marmelad att ha på rostat bröd. Nu efter skörden, så snart det har regnat tillräckligt, skall jag gräva upp de två buskar jag har och dela på dem och försöka hitta ett bättre ställe åt dem i trädgården. Krusbär är lätta att plocka. Man lyfter upp grenen, den som är extra känslig för stick kan ju ha handske på ena handen, så hänger de där under på en lång rad och kan plockas av utan att man sticker sig på taggarna. De ger en stor skörd, men arbetet inne vid köksbänken är lite drygare, eftersom jag helst vill ta bort både flugan och skaftet från bären innan de sköljes och hamnar i syltgrytan. Då använder jag en skarp sax, och det gör arbetet lite lättare än att använda skalkniven.

Krusbären

För ett par år sedan fanns det mycket björnbär i skogarna häromkring, men de har lidit av torkan, i år liksom i fjol, så karten är små och outvecklade.

Jordgubbar blev det inte många i år, men istället har mina månadssmultron övertygat med rik skörd. Nu finns det ett antal små burkar med delikatessmarmelad i källaren, bra som gå-bort-gåva och lite extra lyxigt. Jobbigt att plocka, eftersom man måste hålla sig nära marken, men jag har en liten pall som jag sitter på när jag plockar, och det underlättar betydligt.

Potatis

Nu, dagarna efter midsommar, kunde jag konstatera att det likväl hade funnits nypotatis till mig på midsommarafton, om jag bara hade velat gräva upp ett stånd. Tidiga sorten Minerva bjöd på cirka 15 lagom stora nypotatis, och några ärtstora, under blasten. Asterix lurade mig med blomning, så jag grävde upp ett stånd av dem också, men därunder fanns inget.

Förra årets skörd påverkades kraftigt negativt av alldeles för lite regn under sommaren här hos oss. I områden norr om oss vräkte det ner så folk fick fly, men just här kom nästan inget. Det märktes väldigt tydligt på potatisen, där den tidiga Minerva drog nytta av vinterfukten och vårens regn. Den hann sätta och utveckla många fina potatisar och tog inte stor skada av torkan senare, medan de sena sorterna Asterix och King Edward gav ett ganska dåligt utbyte.

För den som funderar på att börja odla lite hemmavid, kan potatis vara en bra gröda att börja med när grässvålen har lyfts bort från gräsmattan. Potatis har kallats för en rensgröda, eftersom dess skötsel innebär att man ganska effektivt kväser allt ogräs. Det ger förutsättningar för goda framtida skördar av andra grödor.

Min mormor lärde mig att sätta potatis omkring den förste maj, så det har jag gjort. Jag kollar inte jordtemperaturen, den som vill vara bokstavstrogen tar tempen och väntar med att sätta potatis tills termometern visar över över 7 grader. Den största risken med att sätta potatis i början av maj är att man råkar ut för frost när blasten har kommit upp. Första veckan i juni måste man vara alert för de så kallade “järnnätterna”. Det är underbara, klara, soliga försommardagar, som kan följas av frost under natten. Potatisblasten dör, potatisen överlever, men blir försenad och tillbakasatt, och skörden blir i regel dålig. När det är risk för frost måste man alltså vara beredd att täcka potatislandet med något, det vill säga om blasten har hunnit visa sig. Fiberduk kan räcka, en lätt plastpresenning också.

Det är inte många som odlar hela sitt årsbehov av potatis själv, men det är fullt möjligt att göra det. Jag sätter 6 rader om vardera 6 meter, ungefär, och det skulle lätt kunna räcka åt en familj. Jag har 60-70 cm mellan raderna, vilket med 6 meters rader gör cirka 25 kvadratmeter inklusive den rand av bar mark runt landet som är nödvändig för att hålla ogräset på avstånd. För att få mer jord till kupningen kommer jag att öka radavståndet till 80 cm nästa år, blasten blir hög, och jag tyckte det var lite besvärligt att skrapa ihop tillräckligt med jord utan att skada plantorna vid kupningen. Avståndet mellan sättpotatisarna i raden är 25-30 cm, eller en fot, vilket återigen med 6 meters rader ger ett behov av cirka 20 sättpotatisar per rad. Man kan dela de potatisar som är stora, om man ser till att det finns tillräckligt med “ögon” på båda halvorna. Sätt dem så att de hamnar 5-7 cm under jordytan. Ett gott råd: dra upp raka rader och se till så sättorna hamnar i raden, och inte i gången. Markera raderna med något, så att det är möjligt att hacka eller skyffla utan att skada plantorna innan de kommit upp. Ogräsbekämpningen börjar så snart sättorna har kommit i jorden.

Jag köpte statskontrollerat utsäde för den tidiga potatisen, Minerva, i fjol. Svindyrt. Fördelen är förstås att man har en viss garanti för att utsädet är fritt från sjukdomar. Problemet är dock att det blir svårt för en hobbyodlare att få lönsamhet i odlingen med de hutlösa priserna för utsäde. Det verkar inte finnas mindre förpackningar än 3 kilo, fast man kan förstås dela en påse med grannen. En billigare variant är att köpa matpotatis i sin vanliga butik i februari eller mars och använda som utsäde. Jag köpte King Edward och Asterix för att få lite variation. De gav inte särskilt hög avkastning, men det berodde nog mest på torkan. I år har jag använt mina egna övervintrade potatis som sättpotatis, så i år har inte utsädet kostat något. Blasten har kommit upp, och alla tre sorterna har någon blomning, så nu får jag hoppas på lagom med regn, så får vi se hur det artar sig med skörden i september.

Man måste inte förgro potatis i äggkartonger. Det gör man om man vill ha tidig potatis. Potatis som är avsedd för vinterförvaring sätts utan groddar, och det behöver inte heller göras i början av maj, utan man kan vänta lite längre med det. Det brukar dock vara svårt att hitta potatis utan långa groddar så sent på året. De vill gärna börja växa i källaren när temperaturen stiger. Förgroningen syftar till att ge potatisen en snabb start, så att man kan börja skörda tidigt. Äggkartongerna är ett skonsamt sätt att förvara potatisarna medan man väntar på att groddarna skall växa ut. Groddarna skall vara korta och gröna eller violetta, beroende på sort. Långa, vita groddar bryts lätt av när man petar ner dem i jorden, och då blir uppkomsten senare än om man inte förgror alls. Välj ut ett antal lagom stora sättpotatis och ställ i äggkartonger 5-6 veckor före beräknad sättning, i min kalender i mitten eller slutet av mars.

Potatis växer i de flesta jordar, men den tidigaste potatisen behöver lätt, varm, sandig jord. All jord kan förbättras, med kompost bland annat, men det tar några år innan man ser skillnad. På kort sikt finns det tyvärr inte mycket man kan göra åt den jord man har, man får försöka odla på det som finns. Bearbeta jorden 15-20 cm djupt.

Man måste kupa upp jord omkring plantorna ett par gånger under växtsäsongen, så att inte ljuset gör att knölarna blir gröna. Gröna potatis innehåller höga halter av ett gift som heter solanin, som gör oss magsjuka. Även potatis som är bara lite grön innehåller detta gift, så ät inte sådana. De går bra att spara och använda till utsäde nästa år.

All potatis är nypotatis så länge den är omogen. Nypotatis är inte lagringsduglig. För att få mogen potatis, som går att förvara över vintern, behöver man räkna med att det tar cirka 5 månader från sättning till skörd. När blasten vissnar på hösten är potatisen klar. Den blir inte bättre av att stanna i jorden, utan bör tas upp när den är klar, annars angrips den lätt av alla de levande varelser som tycker om potatis. Helst bör man ta upp potatisen en torr dag på hösten. En grep är ett bra redskap för att gräva upp potatis. De knölar som oundvikligen blir spetsade på grepen äter man först. Gräv upp knölarna och låt dem ligga och torka en stund så att skalen härdas, då håller de sig friska längre i källaren. Jag brukar klippa gräset först, sedan lägger jag ut potatisen på det kortklippta gräset och sopar av alltsammans med piassavakvasten så att jag blir av med det mesta av jorden som sitter på potatisarna. Med sopningen vänder jag också på knölarna så att de torkar lite jämnare på ytan. Låt dem inte ligga i ljuset för länge, redan efter att par timmar i solljus börjar solaninhalten stiga. Lagra dem kallt, fuktigt och mörkt.

Potatis kan angripas av många sjukdomar och skadedjur, som bladmögel, brunröta, skorv och nematoder, för att nämna några. Förr sprutade man allehanda gifter på odlingarna, och det gör en del professionella odlare ännu, men hobbyodlare gör naturligtvis inte det. Vi nöjer oss med det förebyggande arbetet som skötseln innebär och är observanta på tillståndet i odlingarna. Kupning är viktigt, hålla tillräckliga avstånd mellan raderna så att luft och ljus hjälper till att hålla plantorna friska är också viktigt. Ta bort sjuka eller skadade plantor. Var noga med växelbruket, det vill säga se till att samma gröda inte odlas på samma plats oftare än vart fjärde år.

Det finns en del extrema varianter av potatisodling, som att odla under svart plast eller sätta potatis i en hink och odla inomhus. Det kan man roa sig med om man vill ha ett fåtal nypotatis riktigt tidigt, till julafton eller till påsk. Den verkliga utmaningen tycker jag snarare är att hitta på sätt att förvara den stora skörden av sen potatis över vintern, så att den är fin och aptitlig ända fram tills man kan plocka upp årets nypotatis runt midsommar.

Midsommar

Det blir inga egna nypotatis på midsommarafton. Jag skulle kanske inte ha åkt till Kina i april...och jag får inte jättemycket jordgubbar heller. Men smultron! Jag sådde en påse månadssmultron i fjol, det var en massa små frön, och hundratals grodde. Jag planterade om 40 stycken i småkrukor och skötte om dem tills det var tid att plantera ut.
Kantväxt, stod det på fröpåsen. Jag är lite skeptisk till kantväxter, antingen så växer gräset in över kanten in bland kantväxterna, där det är omöjligt att hålla rent, eller så väller övriga blommor inifrån rabatten ut över kantväxterna. Mycket riktigt, det finns några plantor månadssmultron kvar som kantväxt, och det ser lite konstigt ut med stora gluggar mellan “kantväxterna”, men som tur var gjorde jag också en lite mer fältmässig plantering med bara smultron i två skötselvänliga rader. Och nu har jag plockat första skörden. Knappt två liter smultron. Nu vet jag inte om jag skall glufsa i mig alltihop rakt av, eller vara förståndig och koka smultronmarmelad av det, att ha som pålägg.

Eventuellt skulle jag kanske ha kunnat gilla fram några potatis att ha på midsommarafton, men jag tycker det är synd att störa dem. Det syns inga blommor än, bara bittesmå knoppar. I stället har jag köpt professionellt odlad potatis och redan provätit. Det smakar ingenting.

Liksom tomater och gurka är potatisen framodlad för att passa handlarens behov av att ha säljbara produkter, snarare än att passa konsumenternas behov av smakliga livsmedel. De skall dessutom passa odlarens behov av att vara lättodlade och resistenta mot alla tänkbara sjukdomar. Och på toppen av allt detta skall de stackars potatisarna var ätfärdiga absolut senast till midsommar, men gärna redan till påsk, då man får fantasipriser för ett kilo nypotatis.

Man behöver inte förvåna sig över att den härliga smaken av nypotatis helt har försvunnit i hanteringen. Jag väntar gärna några dagar till, innan jag plockar upp årets första.

Glad midsommar!

Källan

Det finns ett dike intill den lilla markbit som jag lånar för odlingen. Diket är igenvuxet av buskar, kirskål och nässlor, men jag vet att det finns lite vatten som sipprar fram därnere. Jag behöver det vattnet. Förra sommaren klagade folk över att det regnade ohämmat, och det var översvämningar lite varstans i södra Sverige, men i min hörna av världen blev det en väldigt torr sommar. Eftersom jag har egen brunn, grävd, mäter jag vattennivån då och då, och kunde i fjol konstatera att nivån sjönk vecka för vecka. Så jag vågade inte vattna grönsakerna, med följd att skörden blev dålig. I år vill jag ändra på det.

Så jag har röjt undan en del buskar och ogräs för att komma ner till botten av diket. 

Med en spade grävde jag undan lite av den röda leran som har följt med vattenströmmen och lagt sig i ganska djupa lager. Lerans röda färg gjorde att det hela såg sjukt ut, och jag undrade om slammet kanske var giftigt. Men vattnet sipprade fram lite ovanpå leran och var helt klart, iskallt som en fjällbäck och det smakade gott. Det slam jag rörde upp med spaden lade sig snart och vattnet blev klart igen i den lilla grop som jag hade skapat.Så det kan säkert användas att vattna med. Hur skall jag få upp det? En pump, men vattnet rinner till ganska sakta och en elektrisk pump kommer nog att göra slut på vattnet väldigt fort. Jag kan förstås skopa upp det med en hink, men det kommer att ta dagar att vattna med den metoden. Här finns inga färdiga svar, så jag måste experimentera lite. Jag började med att ta på stövlarna och gav mig ner i diket och grävde ut en håla framför en stor sten som låg mitt i diket. Ganska snart stötte jag på mynningen av ett järnrör, tydligen ett markavloppsrör, dimension 90 mm, som låg där för att leda bort vattnet från diket. Inte bra, jag vill ju behålla vattnet så jag kan pumpa upp det. Första experimentet blev att täppa igen röret med en platspåse för att se vad som hände. Kontroll nästa morgon visade att vattnet hade stigit på ett synnerligen tillfredsställande sätt. Med lite mer grävning för att fördjupa och vidga den lilla hålan hade det snart samlats tillräckligt mycket vatten för att sätta ner den dränkbara pump som jag hade köpt på Jula, en billig sak för bara 495 kr, märke Meek, effekt 400 watt som kan pumpa smutsigt vatten.

Avloppsröret syns längst ner på bilden. Det gröna är en plastpåse som jag virade om för att stoppa utflödet. Det röda på den sänkbara pumpen är den förargliga nivåvippan.

Jag vet inget om pumpar, men man lär av sina misstag. Pumpen väger 4 kg, men den flyter ändå av den luft som finns inne i pumpen, så för att få ner den på botten behöver den luftas först. Det gör jag genom att vända den på sidan, då bubblar luften snabbt upp till ytan. Nästa problem, när man har en grop med bara lite vatten, är att få den förbaskade nivåvippan att stå upp, så att motorn går igång. Jag löste det genom att fixera nivåvippan med en bit ståltråd, så att pumpen alltid går igång så snart man sätter i elsladden. Detta sköter sig automatiskt om man har djupt vatten, för då flyter nivåvippan upp i rätt läge.

Jag har ganska många meter ½tums slang, så jag ville använda den. Vattnet rann sakta, men det kom upp i alla fall. En första delseger. Det fungerar. Efter 15 minuters vattning var det slut i den lilla gropen, så jag fick avbryta. Det tog 20 minuter för vattennivån att stiga så att det var lönt att vattna igen. Vattnade 10 minuter väntade 20 minuter, vattnade 8 minuter, väntade, vattnade...tills jag blev klar med allt. Så där kan man ju inte hålla på. Tog på stövlarna igen och grävde mer, vidgade och fördjupade gropen, byggde på fördämningen med lera och en toppsten, och satte in ett vinkelrör i avloppsröret så att jag fick ett breddavlopp i stället för ett bottenavlopp. Nu rymde gropen ganska mycket vatten.

Gropen med vinkelrör och en extra stump för att höja nivån lite till.

Experimentet var lyckat så tillvida att jag kan använda vattnet i diket till bevattning, men jag var inte riktigt nöjd. Det tar för lång tid att vattna allt när det rinner så sakta. En tunn slang som ½ tumsslangen är, kan räcka till bevattning om man har ett högt tryck eller kort slang, men ju längre slangen är, desto större tryck utövar slangen mot vattenströmmen. Varje meter slang sänker kapaciteten. Det går att kompensera genom att använda en grövre slang.

Jag bytte därför ut de första 20 meterna slang mot 3/4 tums slang, som ger ungefär dubbelt så mycket vatten som ½ tums slang. Eftersom mina gamla slangar ändå inte räckte ända fram till landen och rabatter närmast huset, fanns det dubbel anledning att investera i mer och grövre slang. Jag köpte på Biltema, för 239 kr får man 20 meter slang av mellanbra kvalitet. Med pump, slang, kopplingar och vinkelröret till avloppet har det kostat under 1000 kr för det hela.

Med en grövre slang gick vattningen betydligt fortare.

Det återstår en del grävjobb för att snygga till i diket, men jag tror att det nog kan komma att likna en liten damm innan jag är klar. Nästa år skall jag försöka att sätta meloner därnere. Om man startar dem tidigt i växthuset kanske mikroklimatet nere i gropen är tillräckligt bra för att de skall hinna mogna.

Nyttan och redskapen

Jag är framförallt intresserad av nyttoaspekten i trädgårdsodlingen. Att pyssla med kransar och måla krukor i vackra färger är ingenting för mig. Däremot gläds jag åt äppelblom och söta, saftiga körsbär, jag njuter av kraftiga kålplantor och välmatade morötter.

Intresset för att odla egna grönsaker ökar starkt just nu, vilket är mycket glädjande. Vi borde äta mycket mer av egenodlade, vitaminrika, färska och obesprutade grönsaker. Det finns också många villaträdgårdar med stora gräsytor, som till en del kan omvandlas till grönsaksland. Skulle man tröttna på odlingen så kan man ju alltid återgå till gräsmatta igen, så det finns egentligen inget att förlora på försöket.

Tyvärr är grönsakslanden, där de finns, i regel alldeles för små. Man tycker inte att man hinner med mer än ett litet köksland. Och det är klart, om man låter köksväxter och ogräs växa ikapp, tills det hela står upp som en frodig, grön djungel där det är omöjligt att se var raderna är, tar det sedan flera timmar innan man på knä har rensat bort ogräset för hand. Då har även grödan i många fall blivit rotryckt och skadad, och eftersom grönsakerna har fått kämpa för att få ljus, har de också tvingats ränna i höjden och ger med säkerhet ett dåligt skördeutfall. Naturligtvis tröttnar man fort på den sortens odling.

Det är mycket bättre att ta till lite större köksland, så att man kan skapa radavstånd som ger alla växter tillräckligt med ljus, och även gör det enkelt att bekämpa ogräset med rejäla redskap. Ogräs är en ständig följeslagare i trädgården. Det är svårt att bli av med det när man väl fått det, men det är tack och lov väldigt enkelt att slippa det med ett genomtänkt förebyggande arbete.

De redskap som jag använder mest är skyffeljärnet och handkultivatorn. Genom att så i rader, och märka ut raderna, vet man var grödan finns och kan undvika att skada den vid ogräsbekämpningen. Jag har använt rör som radmarkering. Det är en typ av tubrör som jag fått en gång i tiden från Sockerbolaget. De är drygt 3 meter långa, och jag tycker det är rätt lagom för en rad grönsaker. Rören ger de nysådda fröna ett bra skydd mot fåglar och störtregn, och rören håller kvar markfukten efter bevattning. Rören skyddar också när jag skyfflar landen, de leder skyffeljärnet längs raden. Tyvärr har jag inte tillräckligt många tubrör, så jag får ibland tillgripa snören som radmarkering. Då kör jag ner en pinne i var ända av raden, spänner ett snöre mellan och sår längs det. Snöret får sitta kvar tills fröna har grott, så man ser var raden är och kan undvika att skyffla just där.

Under försommaren går jag över landen en gång i veckan, ibland med kultivatorn och ibland med skyffeljärnet. Arbetet går mycket fort. De få ogräs som finns kvar i raden efter skyfflingen är lätta att dra upp för hand. Det här landet om 3x3 meter tog 6 minuter att skyffla.

 

 

 

 

Senare, när grödan kommit upp ordentligt, hjälper den själv till med att hålla undan ogräset och då minskar förstås mitt jobb med skyffeljärnet.

Handkultivatorn är ett redskap som jag hittade i marken när jag började röja upp den lilla lånade åkern. Där har odlats tobak fram till i början av 1960-talet, och enligt en av mina grannar har där inte odlats något sedan dess. Buskar och ogräs har tagit över, och det var ett styvt jobb att röja upp. Så när jag började odla den markbiten var det i stort sett 50 år sedan något odlades där senast. En jungfrulig tomt, med andra ord. Handkultivatorn bör alltså vara från tiden, kanske inköpt runt mellan 1940 och 1950. Den är en klenod, och ett riktigt effektivt arbetsredskap. Tyvärr måste jag nog lägga den till mina andra museiföremål och skaffa en nyare kultivator.

En introduktion till min trädgård

Odlarglädje kan man finna i en liten kruka och ett par frön, eller i en pallkrage med fyra sallatshuvuden, men jag vill gärna ha lite mer än så. Min trädgård består av normal tomt kring huset och en snäll grannes oanvända lilla åkerlapp, alltsammans ungefär 1300 kvadratmeter. Jag räknar fjolåret som det första riktiga odlingsåret här, så det mesta i trädgården är än så länge ganska nytt och ofärdigt, trots att huset stått här sedan 1925, och jag har bott här nio år redan.

Tre av de fyra skiften som skall ge årets skörd.

Det finns ett litet växthus där jag har satt in en frostvakt som skydd mot nattfrosten på våren. Det gör att jag vågar ställa ut mina förgrodda plantor i mitten av mars, i vanliga fall, men i år inte förrän en månad senare, på grund av en ovanligt seg vinter.

Växthuset i kvällssol

Det finns källare i huset som gör det möjligt att förvara skörden. Den är inte dränerad, inte inredd till biljardrum eller gillestuga, utan en gammalmodig, fuktig och kall källare, helt idealisk att förvara potatis, rotfrukter och äpplen till långt in på våren. Fortfarande i slutet av maj äter jag potatis av egen skörd som jag hämtar från källaren, och äpplena var fina ända tills de tog slut i början av april. Att kunna förvara sin skörd är avgörande för om det skall vara riktigt roligt i längden. Frysen blir ju snabbt full på hösten, så andra förvaringsmöjligheter är nödvändiga. Jag torkar rätt mycket.