Potatis

Nu, dagarna efter midsommar, kunde jag konstatera att det likväl hade funnits nypotatis till mig på midsommarafton, om jag bara hade velat gräva upp ett stånd. Tidiga sorten Minerva bjöd på cirka 15 lagom stora nypotatis, och några ärtstora, under blasten. Asterix lurade mig med blomning, så jag grävde upp ett stånd av dem också, men därunder fanns inget.

Förra årets skörd påverkades kraftigt negativt av alldeles för lite regn under sommaren här hos oss. I områden norr om oss vräkte det ner så folk fick fly, men just här kom nästan inget. Det märktes väldigt tydligt på potatisen, där den tidiga Minerva drog nytta av vinterfukten och vårens regn. Den hann sätta och utveckla många fina potatisar och tog inte stor skada av torkan senare, medan de sena sorterna Asterix och King Edward gav ett ganska dåligt utbyte.

För den som funderar på att börja odla lite hemmavid, kan potatis vara en bra gröda att börja med när grässvålen har lyfts bort från gräsmattan. Potatis har kallats för en rensgröda, eftersom dess skötsel innebär att man ganska effektivt kväser allt ogräs. Det ger förutsättningar för goda framtida skördar av andra grödor.

Min mormor lärde mig att sätta potatis omkring den förste maj, så det har jag gjort. Jag kollar inte jordtemperaturen, den som vill vara bokstavstrogen tar tempen och väntar med att sätta potatis tills termometern visar över över 7 grader. Den största risken med att sätta potatis i början av maj är att man råkar ut för frost när blasten har kommit upp. Första veckan i juni måste man vara alert för de så kallade “järnnätterna”. Det är underbara, klara, soliga försommardagar, som kan följas av frost under natten. Potatisblasten dör, potatisen överlever, men blir försenad och tillbakasatt, och skörden blir i regel dålig. När det är risk för frost måste man alltså vara beredd att täcka potatislandet med något, det vill säga om blasten har hunnit visa sig. Fiberduk kan räcka, en lätt plastpresenning också.

Det är inte många som odlar hela sitt årsbehov av potatis själv, men det är fullt möjligt att göra det. Jag sätter 6 rader om vardera 6 meter, ungefär, och det skulle lätt kunna räcka åt en familj. Jag har 60-70 cm mellan raderna, vilket med 6 meters rader gör cirka 25 kvadratmeter inklusive den rand av bar mark runt landet som är nödvändig för att hålla ogräset på avstånd. För att få mer jord till kupningen kommer jag att öka radavståndet till 80 cm nästa år, blasten blir hög, och jag tyckte det var lite besvärligt att skrapa ihop tillräckligt med jord utan att skada plantorna vid kupningen. Avståndet mellan sättpotatisarna i raden är 25-30 cm, eller en fot, vilket återigen med 6 meters rader ger ett behov av cirka 20 sättpotatisar per rad. Man kan dela de potatisar som är stora, om man ser till att det finns tillräckligt med “ögon” på båda halvorna. Sätt dem så att de hamnar 5-7 cm under jordytan. Ett gott råd: dra upp raka rader och se till så sättorna hamnar i raden, och inte i gången. Markera raderna med något, så att det är möjligt att hacka eller skyffla utan att skada plantorna innan de kommit upp. Ogräsbekämpningen börjar så snart sättorna har kommit i jorden.

Jag köpte statskontrollerat utsäde för den tidiga potatisen, Minerva, i fjol. Svindyrt. Fördelen är förstås att man har en viss garanti för att utsädet är fritt från sjukdomar. Problemet är dock att det blir svårt för en hobbyodlare att få lönsamhet i odlingen med de hutlösa priserna för utsäde. Det verkar inte finnas mindre förpackningar än 3 kilo, fast man kan förstås dela en påse med grannen. En billigare variant är att köpa matpotatis i sin vanliga butik i februari eller mars och använda som utsäde. Jag köpte King Edward och Asterix för att få lite variation. De gav inte särskilt hög avkastning, men det berodde nog mest på torkan. I år har jag använt mina egna övervintrade potatis som sättpotatis, så i år har inte utsädet kostat något. Blasten har kommit upp, och alla tre sorterna har någon blomning, så nu får jag hoppas på lagom med regn, så får vi se hur det artar sig med skörden i september.

Man måste inte förgro potatis i äggkartonger. Det gör man om man vill ha tidig potatis. Potatis som är avsedd för vinterförvaring sätts utan groddar, och det behöver inte heller göras i början av maj, utan man kan vänta lite längre med det. Det brukar dock vara svårt att hitta potatis utan långa groddar så sent på året. De vill gärna börja växa i källaren när temperaturen stiger. Förgroningen syftar till att ge potatisen en snabb start, så att man kan börja skörda tidigt. Äggkartongerna är ett skonsamt sätt att förvara potatisarna medan man väntar på att groddarna skall växa ut. Groddarna skall vara korta och gröna eller violetta, beroende på sort. Långa, vita groddar bryts lätt av när man petar ner dem i jorden, och då blir uppkomsten senare än om man inte förgror alls. Välj ut ett antal lagom stora sättpotatis och ställ i äggkartonger 5-6 veckor före beräknad sättning, i min kalender i mitten eller slutet av mars.

Potatis växer i de flesta jordar, men den tidigaste potatisen behöver lätt, varm, sandig jord. All jord kan förbättras, med kompost bland annat, men det tar några år innan man ser skillnad. På kort sikt finns det tyvärr inte mycket man kan göra åt den jord man har, man får försöka odla på det som finns. Bearbeta jorden 15-20 cm djupt.

Man måste kupa upp jord omkring plantorna ett par gånger under växtsäsongen, så att inte ljuset gör att knölarna blir gröna. Gröna potatis innehåller höga halter av ett gift som heter solanin, som gör oss magsjuka. Även potatis som är bara lite grön innehåller detta gift, så ät inte sådana. De går bra att spara och använda till utsäde nästa år.

All potatis är nypotatis så länge den är omogen. Nypotatis är inte lagringsduglig. För att få mogen potatis, som går att förvara över vintern, behöver man räkna med att det tar cirka 5 månader från sättning till skörd. När blasten vissnar på hösten är potatisen klar. Den blir inte bättre av att stanna i jorden, utan bör tas upp när den är klar, annars angrips den lätt av alla de levande varelser som tycker om potatis. Helst bör man ta upp potatisen en torr dag på hösten. En grep är ett bra redskap för att gräva upp potatis. De knölar som oundvikligen blir spetsade på grepen äter man först. Gräv upp knölarna och låt dem ligga och torka en stund så att skalen härdas, då håller de sig friska längre i källaren. Jag brukar klippa gräset först, sedan lägger jag ut potatisen på det kortklippta gräset och sopar av alltsammans med piassavakvasten så att jag blir av med det mesta av jorden som sitter på potatisarna. Med sopningen vänder jag också på knölarna så att de torkar lite jämnare på ytan. Låt dem inte ligga i ljuset för länge, redan efter att par timmar i solljus börjar solaninhalten stiga. Lagra dem kallt, fuktigt och mörkt.

Potatis kan angripas av många sjukdomar och skadedjur, som bladmögel, brunröta, skorv och nematoder, för att nämna några. Förr sprutade man allehanda gifter på odlingarna, och det gör en del professionella odlare ännu, men hobbyodlare gör naturligtvis inte det. Vi nöjer oss med det förebyggande arbetet som skötseln innebär och är observanta på tillståndet i odlingarna. Kupning är viktigt, hålla tillräckliga avstånd mellan raderna så att luft och ljus hjälper till att hålla plantorna friska är också viktigt. Ta bort sjuka eller skadade plantor. Var noga med växelbruket, det vill säga se till att samma gröda inte odlas på samma plats oftare än vart fjärde år.

Det finns en del extrema varianter av potatisodling, som att odla under svart plast eller sätta potatis i en hink och odla inomhus. Det kan man roa sig med om man vill ha ett fåtal nypotatis riktigt tidigt, till julafton eller till påsk. Den verkliga utmaningen tycker jag snarare är att hitta på sätt att förvara den stora skörden av sen potatis över vintern, så att den är fin och aptitlig ända fram tills man kan plocka upp årets nypotatis runt midsommar.