Nyttan och redskapen

Jag är framförallt intresserad av nyttoaspekten i trädgårdsodlingen. Att pyssla med kransar och måla krukor i vackra färger är ingenting för mig. Däremot gläds jag åt äppelblom och söta, saftiga körsbär, jag njuter av kraftiga kålplantor och välmatade morötter.

Intresset för att odla egna grönsaker ökar starkt just nu, vilket är mycket glädjande. Vi borde äta mycket mer av egenodlade, vitaminrika, färska och obesprutade grönsaker. Det finns också många villaträdgårdar med stora gräsytor, som till en del kan omvandlas till grönsaksland. Skulle man tröttna på odlingen så kan man ju alltid återgå till gräsmatta igen, så det finns egentligen inget att förlora på försöket.

Tyvärr är grönsakslanden, där de finns, i regel alldeles för små. Man tycker inte att man hinner med mer än ett litet köksland. Och det är klart, om man låter köksväxter och ogräs växa ikapp, tills det hela står upp som en frodig, grön djungel där det är omöjligt att se var raderna är, tar det sedan flera timmar innan man på knä har rensat bort ogräset för hand. Då har även grödan i många fall blivit rotryckt och skadad, och eftersom grönsakerna har fått kämpa för att få ljus, har de också tvingats ränna i höjden och ger med säkerhet ett dåligt skördeutfall. Naturligtvis tröttnar man fort på den sortens odling.

Det är mycket bättre att ta till lite större köksland, så att man kan skapa radavstånd som ger alla växter tillräckligt med ljus, och även gör det enkelt att bekämpa ogräset med rejäla redskap. Ogräs är en ständig följeslagare i trädgården. Det är svårt att bli av med det när man väl fått det, men det är tack och lov väldigt enkelt att slippa det med ett genomtänkt förebyggande arbete.

De redskap som jag använder mest är skyffeljärnet och handkultivatorn. Genom att så i rader, och märka ut raderna, vet man var grödan finns och kan undvika att skada den vid ogräsbekämpningen. Jag har använt rör som radmarkering. Det är en typ av tubrör som jag fått en gång i tiden från Sockerbolaget. De är drygt 3 meter långa, och jag tycker det är rätt lagom för en rad grönsaker. Rören ger de nysådda fröna ett bra skydd mot fåglar och störtregn, och rören håller kvar markfukten efter bevattning. Rören skyddar också när jag skyfflar landen, de leder skyffeljärnet längs raden. Tyvärr har jag inte tillräckligt många tubrör, så jag får ibland tillgripa snören som radmarkering. Då kör jag ner en pinne i var ända av raden, spänner ett snöre mellan och sår längs det. Snöret får sitta kvar tills fröna har grott, så man ser var raden är och kan undvika att skyffla just där.

Under försommaren går jag över landen en gång i veckan, ibland med kultivatorn och ibland med skyffeljärnet. Arbetet går mycket fort. De få ogräs som finns kvar i raden efter skyfflingen är lätta att dra upp för hand. Det här landet om 3x3 meter tog 6 minuter att skyffla.

 

 

 

 

Senare, när grödan kommit upp ordentligt, hjälper den själv till med att hålla undan ogräset och då minskar förstås mitt jobb med skyffeljärnet.

Handkultivatorn är ett redskap som jag hittade i marken när jag började röja upp den lilla lånade åkern. Där har odlats tobak fram till i början av 1960-talet, och enligt en av mina grannar har där inte odlats något sedan dess. Buskar och ogräs har tagit över, och det var ett styvt jobb att röja upp. Så när jag började odla den markbiten var det i stort sett 50 år sedan något odlades där senast. En jungfrulig tomt, med andra ord. Handkultivatorn bör alltså vara från tiden, kanske inköpt runt mellan 1940 och 1950. Den är en klenod, och ett riktigt effektivt arbetsredskap. Tyvärr måste jag nog lägga den till mina andra museiföremål och skaffa en nyare kultivator.

En introduktion till min trädgård

Odlarglädje kan man finna i en liten kruka och ett par frön, eller i en pallkrage med fyra sallatshuvuden, men jag vill gärna ha lite mer än så. Min trädgård består av normal tomt kring huset och en snäll grannes oanvända lilla åkerlapp, alltsammans ungefär 1300 kvadratmeter. Jag räknar fjolåret som det första riktiga odlingsåret här, så det mesta i trädgården är än så länge ganska nytt och ofärdigt, trots att huset stått här sedan 1925, och jag har bott här nio år redan.

Tre av de fyra skiften som skall ge årets skörd.

Det finns ett litet växthus där jag har satt in en frostvakt som skydd mot nattfrosten på våren. Det gör att jag vågar ställa ut mina förgrodda plantor i mitten av mars, i vanliga fall, men i år inte förrän en månad senare, på grund av en ovanligt seg vinter.

Växthuset i kvällssol

Det finns källare i huset som gör det möjligt att förvara skörden. Den är inte dränerad, inte inredd till biljardrum eller gillestuga, utan en gammalmodig, fuktig och kall källare, helt idealisk att förvara potatis, rotfrukter och äpplen till långt in på våren. Fortfarande i slutet av maj äter jag potatis av egen skörd som jag hämtar från källaren, och äpplena var fina ända tills de tog slut i början av april. Att kunna förvara sin skörd är avgörande för om det skall vara riktigt roligt i längden. Frysen blir ju snabbt full på hösten, så andra förvaringsmöjligheter är nödvändiga. Jag torkar rätt mycket.